Ymer, Ymer, Ymer
Och efter det?
Svensk Tennis på herrsidan sprattlar till litegrann efter bröderna, men vad att vänta?
Tycker det är superkul att Madaras tagit sig in på 300 och kan ta chansen i challengers och tom ATP-kval. Men sannolikt blir han inte topp 100?
Bakom honom försöker Friberg och han kämpar sig framåt men sannolikt kommer han aldrig spela en Grand Slam som senior...
Mridha, Freund, Bergevi, Renard är spelare som gjort vad de kan med de resurser de kunnat skaka fram men i singel kommer nog ingen av dem att bli självförsörjande tyvärr.
Bland de yngre är det förstås mest snack om Borg Jr. Lite i skymundan har han klättrat uppåt. I Båstadkvalet såg man dock att det är ljusår fram till världseliten men ge honom lite tid i lugn och ro så får vi se? Anständig utveckling som 19-åring och sen är det väl rätt tunnt bakom dessa namn? Juniorerna i Sverige känns "ofysiska", rent av klena. Tidigare generationer kändes starkare och framförallt "offervilligare" med en stark fysik i botten även om det inte var några muskelpaket.
Är det för dystert beskrivet? Eller är det bara ett tvärsnitt på hur det ser ut? Jag befarar att Sverige får en tuff bortamatch i DC i februari och ramlar ner en division. Sen kan det gå fort utför...
Jag erbjuder mig att bli PR Manager åt Micke Yemer. Det behövs, har ju slagit slint i skallen helt och hållet sen i somras med det ena sjuka uttalandet efter det andra.
Vad det gäller återväxten i Sverige ser det väldigt mörkt ut. Som ovan tror jag inte någon av de nuvarande "proffsen" kommer nå Slamnivå. Underifrån finns Leo och en handfull på College som kanske når top300 som bäst (Wallin, Lithén och Ström).
Istället för att klättra uppåt halkar vi efter andra länder. Kontinuerligt! Förbundet måste skärpa sig, ytterst är det deras ansvar.
